Kategori: Rallylydnad

Ni som har följt min blogg ett tag vet säkert att jag och Bell har kämpat oss genom en hel del motgångar genom våra 3,5 år tillsammans. Först och främst hämtade jag henne från kenneln när hon var 7 månader, inget fel i det egentligen men jag känner att jag har missat en viktig tid i hennes liv. Jag har inte kunnat forma henne från början helt enkelt. Även om uppfödaren så klart har gjort det hon kunnat så är hon inte jag och har inte lagt de grunderna jag vill ha hos en hund. Konstigare än så är det inte. 

När jag hade haft henne hemma ett par månader råkade hon ut för slipped tendon. Helt utan förvarning blev hon blockhalt på ett bakben. Det opererades och hon gipsades. Tyvärr fick hon trycksår av gipset som satt väldigt olyckligt mitt på hasspetsen. Trycksåret ville inte läka och för att göra det hela mer komplicerat fick vi en infektion i såret också. Veckorna gick och veterinärerna började prata om att hon kanske inte skulle kunna använda benet normalt igen. De var rädda att infektionen gått in i leden. Man började diskutera värsta scenarion med amputation. Efter 8 veckor hittade vi äntligen ett sätt som verkade göra att såret började läka. Under tiden hade vi (jag och min sambo) blivit experter på såromläggning och att aktivera en ung aktiv sheltie utan att hon fick röra sig för mycket. 2 månader senare var det äntligen dags för rehabträning! Vilken lättnad det var. Det tog ett halvår innan hon var tillbaka fysiskt igen och gick på alla fyra tassarna som inget hade hänt.  Och då var det dags att ta tag i de andra problemen som kom som en bieffekt. Dålig socialisering och miljöträning.

Det var under ett sådant pass i stan där vi tränade på att inte skälla och göra utfall mot andra hundar som det hände. Vi hade precis fått ordning på det och såg ljuset i tunneln när vi var på fel plats vid fel tidpunkt. Mitt på gågatan mitt i centrum på en lördag förmiddag med massa folk omkring. Vi skulle gå mot bilen och avsluta träningen på stan för denna gång. Ut ur en trappuppgång kommer det en rottis med sin ägare i kopplet efter. Eftersom hunden och tjejen vägde ungefär lika mycket hade hon inte en chans att hindra honom. Han tog Bell i ett fast grepp och ruskade om henne. Bells hjärtskärande tjut kommer jag ALDRIG att glömma. Sen minns jag inte vad som hände efter det. Jag vet bara att jag står med Bell i famnen och blöder från min ena hand. Tydligen har jag lyckats få loss henne från rottisen. Men hur minns jag inte.

Sedan dess har livet varit en uppförsbacke.

Men idag är vi nästan framme till målet. Idag kan jag inte längre säga att jag har en hund med problem. Vår vardag fungerar, vi tävlar. Det kommer ett utfall mot någon specifik individ någon gång ibland. Hon är tryggare och säkrare. En harmonisk och glad liten sheltietös! <3 Tillsammans har vi bestigit berg – min lilla tjej och jag.