Kategori: Tankar och funderingar

Publicerad den av

Nya kunskaper och insikter

Nu var det ett bra tag sedan jag uppdaterade här och det beror mest på att jag helt enkelt inte har haft tid och känt mig tillräckligt inspirerad att sätta mig ner och försöka formulera något vettigt.

Men det har hänt en massa saker sedan sist. Bland annat har jag varit och vidareutbildat mig i Karlstad hos Anita Axelsson. En hel helg med bara freestyle och HtM med inriktning tävling. Fick massor av saker att ta med mig hem som jag sedan har använt mig av i träningen med mina egna hundar men också på mina kurser. Jag är inte riktigt klar än utan har en praktisk uppgift kvar att göra eftersom Ådi kastrerades mitt i alltihopa.

Det här med att ha en kastrerad hanhund är också nytt för mig. Jag har så klart träffat, coachat och tränat kastrerade hanhundar men aldrig ägt en själv. Jag tycker inte att man ska kastrera bara för att. Det är därför jag har väntat så länge med att ta beslutet om kastrering på Ådi (han är lite drygt 3 år nu). Jag ville se om det gick att få ihop vardagen ändå men till slut fick jag inse att kastrering var en väg att gå. Att ha en hanhund och en tik tillsammans är ingen lätt sak. Speciellt när man som jag är lite väl blödig av sig. Ådi tyckte det var jobbigt men det var inte så han slutade äta eller blev helt okontaktbar. Men det syntes att han var stressad och uppe i varv. Och jag kände inte att jag ville göra så mot honom 2 ggr om året resten av hans liv. Speciellt inte när jag inte såg någon som helst tendens till att det skulle bli bättre. Och jag vet att nästa hund som flyttar in (när det nu blir) kommer vara en tik.

Nu har han varit kastrerad i 3 veckor och allting fungerar väldigt bra. Det jag kan se redan nu är att han tar större plats. Bells makt över honom har minskat på ett positivt sätt. Han låter henne inte styra och ställa på samma sätt längre. Han är mer trygg, avslappnad och öppen. Ständigt hungrig och mycket mycket mer intresserad av att vara med mig.

Sen återstår att se om det kommer några negativa effekter också. Jag är framför allt orolig för hans päls som redan innan är enormt jobbig att sköta. Han behöver inte mer päls han har så det räcker för 4 sheltisar till. Att han skulle gå upp i vikt känns inte som ett jätte stort problem eftersom han redan får mer mat än han borde så det finns utrymme att dra ner utan att behöva byta foder. Vilket jag hoppas att jag ska slippa.

För Ådi som är en känslig, lite självständig, introvert själ har kastreringen inneburit mindre hormonella konflikter. Vilket jag tror gjort att han blivit mer öppen och vågar vara sig själv mer och mer. Det är väldigt spännande att se hur mycket hormonerna påverkar individen men även hela flockstrukturen.

Nu håller jag tummarna för att pälsen inte blir vare sig sämre eller mer…

Publicerad den av

Tankar kring inlärning

I helgen var jag på en introduktionskurs i klickerträning. Det var mest för att få lite inspiration och för att få träffa lite andra hundentusiaster och diskutera hundträning.

Något som slog mig när jag satt där är att de flesta instruktörer framför allt vi (jag jobbar också med klickerträning) som jobbar med inlärningsprincipen klickerträning oftast trycker extra på att hunden lär sig bäst och snabbast genom att inte få erfarenheten av att misslyckas. Och att fel i träningen är ett nödvändigt ont och något som man som tränare ska undvika. Det är åtminstone så det låter i åhörarens öron. Sedan om det är exakt så det menas eller om det är draget till sin spets för att väcka uppmärksamhet och diskussion låter jag vara osagt.

Själv har jag andra tankar om detta. Jag tror att man som individ måste få testa andra vägar för att kunna avgöra vilken som är bäst att gå. Den största anledningen till denna åsikt är för att jag vill behålla hundens personlighet. Styr vi hela tiden in hunden på vårt spår (oavsett om det är med positiva träningsmetoder eller negativa) och inte låter den testa andra vägar kommer vi tillslut få en hund som inte tar egna initiativ precis som de traditionellt tränade hundarna. Nu fungera hundträning inte så att vi som tränare ALLTID gör rätt och hunden ALDRIG misslyckas så situationen jag pratar om ovan är osannolik.

Jag tänker inte perfektion när jag tränar mina hundar. Jag tänker att så länge hunden arbetar och tycker det är roligt lägger jag ingen större vikt vid de misslyckade försöken. Jag vet om 80% regeln men jag följer den alltså inte slaviskt. Misstagen/felen är ett steg på vägen mot “mitt” inlärda beteende. De hjälper mig att få hunden att förstå vad jag är ute efter och ger mig en kreativ hund som tar egna initiativ. Jag får dessutom en hund som uppskattar när den gör rätt. Ni vet man måste ha tråkigt och göra saker man inte vill ibland för att kunna ta tillvara på de roliga sakerna och uppskatta att få göra precis som man vill.

Så länge misstagen/felen inte belönas (av mig, någon annan eller självbelönas mm) och befästs (upprepas) på något sätt eller blir till en beteendekedja jag inte vill ha. Är de ett steg på vägen mot “mitt” inlärda beteende. Om något av de ovanstående sakerna sker – då ändrar jag övningen så den ger det resultat jag vill ha. Oftast förenklas övningen för att hunden ska få lyckas oftare eller så tillrätta lägger jag förutsättningarna för att förhindra belöningar utom min kontroll eller upprepning av beteenden jag inte vill ha.

Det jag vill poängtera är att det kanske inte är hela världen om hunden misslyckas med övningen ett par gånger? Det kanske till och med är bra!

Om man läser den här forskningen (visserligen gjord på människor) så har man kommit fram till att misslyckanden troligtvis är en viktig ingrediens i inlärningen. Och att det går fortare att lära sig om man även får göra misstag/fel. Nu har jag inte läst själv forskningen utan bara denna artikel och den är som sagt var utförd på människor inte hundar. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera lite kring detta.

Jag är inte rädd för misstagen och felen när jag tränar hundarna – de är ett naturligt steg på vägen mot målet. Och kanske det till och med är så att de snabbar upp inlärningen? En intressant tanke.

Publicerad den av

Alla faller vi någon gång ibland

Alla faller vi någon gång ibland – det viktiga är inte hur vi faller utan att vi reser oss upp igen efter vi har fallit!

Jag såg ett så himla bra uttalande av Zandra Beijer på facebook. Hon publicerade denna film på sin logg och skrev:

Det viktigaste är inte att aldrig falla, utan att kunna resa sig upp efter varje fall! – Zandra Beijer

Filmen gick rakt in i mitt hjärta och jag tycker det är fantastiskt inspirerande och den inger mig en massa hopp. Därför vill jag dela den med er och jag hoppas att ni känner samma som jag när ni ser den.

Jag tänker framför allt på min och Bells pågående resa. Där jag hela tiden får höra att jag ska ge upp, sänka mina krav/mål, att hon aldrig kommer bli någon framgångsrik tävlingshund osv. Ibland får jag till och med frågan om varför jag inte placerar om henne och köper en ny hund. Jag tänker även på min och Ådis resa tillsammans.

Så när du nästan gång faller fokusera inte på själva fallet utan tänk på hur du reser dig igen och går vidare. Det är att resa sig och att inte ge upp som kräver det största modet.

Publicerad den av

Tankar om att aldrig vara nöjd

I helgen var jag, Maria och alla hundarna och tävlade rallylydnad på Kristinehamn BK. Ådi har tävlingsuppehåll i rallylydnad på obestämd framtid så han var med för att vi ska kunna träna på det han har svårt för – miljön. Så det var Bell och jag som tillsammans gick ut på planen för att ha roligt.

Det är kanske inte alla som vet detta men Bell har fått en dålig start i livet med skada i ett bakben som opererades och som följdes av komplikationer. Så under nästan 6 månader fick hon inte göra någonting. När vi precis kommit igång med träningen igen så träffar hon på en rottis och blir illa biten. Och från och med där blir hon hundaggressiv (på grund av rädslor). Filmen ovan är en sammanfattning av vår resa som jag gjorde när vi tog vår RLD A.

Sedan dess har jag lagt ner ofantlig mycket jobb på att få henne att släppa detta. Och 6 månader efter olyckan skrev jag ner på en lapp som jag la i min plånbok. På lappen (som jag hittade igår) har jag skrivit mitt drömmål, som jag verkligen trodde var ouppnårligt.

“Bell SKA kunna vara lös bland andra hundar igen! Vi ska ut på tävlingsbanorna.”.

Och i helgen tog vi vår mästartitel efter bara 4 starter i klassen. <3 Mitt ouppnårliga mål är sedan länge uppnått. Det uppnåddes redan i fortsättningsklass. Så varför är jag inte nöjd?

För hade jag varit nöjd så hade vi aldrig kommit hit. Hade jag varit nöjd när vi uppnått mitt första mål på vägen (gå tillsammans med mig på promenaden igen – reparera relationen) så hade Bell fortfarande gjort utfall mot andra hundar. Hade jag varit nöjd när jag nått mitt drömmål hade vi inte fortsatt tävla – vilket vi båda två tycker är roligt. Jag hade inte lärt mig allt jag har lärt mig på vägen. Jag hade idag inte haft en så trygg och glad Bell vid min sida.

Det är känslan av att inte vara nöjd som gör att jag så fort jag ser att vi är på väg att nå målet höjer ribban och sätter ett nytt utan att ens reflektera på det. Det är också exakt samma känsla som får mig att känna frustration över att vi inte har kommit någonstans och att det tar för lång tid. En stark drivkraft som om den används rätt är din bästa vän, men används den fel kan den förstöra och riva ner en massa.

Bli aldrig nöjd – men glöm inte bort dina framsteg och att fira dina framgångar. Då använder du “jag är inte nöjd”-känslan effektivast. Hur du gör det, kan bara du ta reda på. Jag gör det genom att ha vänner som säger till mig och öppnar ögonen på mig när jag låter “jag är inte nöjd”-frustrationen ta över. Jag skriver mål och lägger dem i saker jag alltid har med mig. Hur gör du?

Så skål på er – jag och Bell har fått vår mästartitel! Vi är redan på väg mot nästa mål…

Publicerad den av

Därför älskar jag freestyle och HtM

Den underbara hundsporten freestyle och heelwork to music har det mesta som jag tycker är så roligt med hundträning. Nyinlärning som aldrig tar slut, träning som bygger på positiv förstärkning (det är svårt att lära en hund sitta fint genom att korrigera och straffa), kreativitet, frihet och en utmaning för föraren att visa upp sin egen hunds styrkor i programmet. Det finns helt enkelt så många dimensioner som man kan jobba med! 😀

Att det sen är väldigt roligt att titta på och väldigt trevlig stämning på tävlingarna gör inte saken sämre. Speciellt när man får åka långt för att tävla och det blir långa dagar är det viktigt.

Har du inte provat på freestyle eller HtM och är nyfiken – gå en grundkurs och se om det är något för er. Jag tror ni kommer att ha super roligt!