Jag lovade för ett tag sedan att jag skulle blogga om korrigeringar. Och här är det utlovade inlägget. Det är sammanknutet med ett tidigare inlägg om inlärning hos hunden.
När man pratar om korrigeringar blir det lätt missförstånd. Eftersom det är ett laddat ord för många hundmänniskor har det blivit så att alla har en unik tolkning av ordet och lägger in egna känslor som värdering och grund. Det är fult att korrigera sin hund i mångas ögon.
För mig är korrigering något som avbryter ett beteende. Det innebär att för mig är ordet korrigering väldigt brett. Det kan innebära allt från fysisk korrigering till ordet nej eller för den delen utebliven belöning. Jag skiljer också på rena korrigeringar och orena korrigeringar (mer om det längre ner). Jag ser inte en korrigering som något hunden egentligen lär sig något av. Utan jag ser det som att det är det som kommer efter en korrigering som hunden lär sig av.
För att ta ett exempel. Bell älskar att träna och vara tillsammans med mig och alla andra som är på träningsplanen. Det är värt väldigt mycket för henne. När vi tränar en dag så struntar hon i att jobba med mig. Hon går och luktar i gräsmattan och är allmänt oengagerad i oss som team. Att gå och nosa runt på gräsplanen är självbelönande – dvs. det är som när vi tränar, har vi gjort det tillräckligt mycket blir det beroende framkallande. Till skillnad mot träning som ger mig och alla andra människor ett bättre liv med mer ork och energi är nosandet på träningsplanen inget som jag vill att min hund gör. Jag vill definitivt inte att min hund dissar mig oavsett om vi är på träningsplanen eller inte. Så därför bryter jag Bells beteende – jag går och hämtar henne och lyfter upp och bär henne av planen. Sen binder jag upp henne kort i en stolpe och går och umgås eller tränar med Ådi eller någon annan hund istället en stund.
Anledningen till att detta fungerar på Bell är hennes önskan om att vara med mig och att hon värderar att träna så högt. Så i det här fallet är korrigeringen för Bell att hon blir bortburen från planen och uppbunden i kort koppel i en stolpe. Men det hon lär sig av är att träningen och jag själv uteblir. Hennes beteende fick en negativ konsekvens. En rätt så hård lärdom – när man som söt liten sheltie helst av allt vill träna och allra helst tillsammans med matte.
Har vi däremot en hund som inte tycker det är speciellt kul att träna eller vara tillsammans med sin matte/husse så händer något helt annat när vi gör exakt samma sak. Binder vi upp den hunden så kommer den att se det som en belöning. Vi avbröt beteendet med en korrigering men korrigeringen fick inte avsedd effekt då hunden faktiskt såg det som att nosandet fick en positiv konsekvens. Den slapp att jobba och den slapp matte/husse. Med en sådan hund skulle jag istället för att binda upp den när den nosar. Korrigera nosandet genom att blockera nosandet med mina egna fötter (obs. inte sparka på /mot hunden) och varje gång hunden väljer att lyfta huvudet från marken (vilket den gör om man är tillräckligt envis – sjukt irriterande att ha en människa som ställer sig mitt i doftfläcken så fort man hittat någon) hitta på något som är roligare t ex. kampa med en leksak.
Så korrigerar gör vi allihopa medvetet eller omedvetet. För med min definition menas att korrigera att avbryta ett beteende. Lärdomen kommer först efter korrigeringen, antingen som en positiv konsekvens eller som en negativ konsekvens.
För mig är ett kraftigt ryck i kopplet eller ett nyp i örat inte en ren korrigering. Det är en korrigering (eftersom det troligtvis avbryter hundens nuvarande beteende) sammankopplat med en direkt negativkonsekvens. Skillnaden på ett kraftigt ryck i kopplet och att bli uppbunden är att vid rycket i kopplet sitter korrigeringen och konsekvensen ihop det går inte att rycka i kopplet och inte ge en negativ konsekvens. Du kan däremot avbryta nosandet genom att bära hunden av planen och sedan ge en positiv eller negativ konsekvens. Därför anser jag inte att ryck i kopplet är en ren korrigering utan en korrigering tätt sammankopplad med en negativ konsekvens. Mer om hur hunden lär sig och konsekvenser av hur vi lär hunden kan du läsa i detta inlägg. Orena korrigeringar kan skada hunden både fysiskt och/eller mentalt.
På mina kurser fokuserar vi inte på korrigering överhuvudtaget. Utan vi fokuserar på att se och belöna det som är positivt. Precis som jag gör när jag tränar mina egna hundar. De få korrigeringarna jag använder är anpassade för mina hundar. De klarar av mentalt att bli uppbundna och inte få vara med, de klarar av ett nej (för de har blivit lärda vad det innebär), de klarar av en utebliven belöning (för de har blivit lärda vad det innebär) eller att jag ställer mig i vägen för en doftfläck eller mellan min egen hund och en annan hund osv. Och det är BARA den typen av korrigeringar jag gör – den andra sorten som kan skada hunden mentalt eller fysiskt använder jag inte själv och inte heller på mina kurser.
