Publicerad den av

Tävling efter ett långt uppehåll

Ådi och jag har inte tävlat någonting alls på över 8 månader. Jag tog beslutet att lägga ner tävlandet på obestämd framtid för hans del strax efter sommaren förra året. Det kändes inte som om vi hade roligt varken när vi tränade eller tävlade. Det var mest frustration, irritation och en hund som dissade mig totalt och var i sin egen lilla värld dit jag inte var välkommen. Ett tag tänkte jag till och med göra soffhund av honom och ge upp allt. 😉 Den tanken kan fortfarande komma men den kommer allt mer sällan och försvinner nästa lika fort som den dyker upp.

I helgen startade vi i fortsättningsklass på Karlstad BK. Egentligen en helt oplanerad start från min sida. Vi har kommit jätte långt i träningssammanhang efter att jag har lagt om träningen helt och hållet så jag har känt att det snart är dags men hade tänkt att vi skulle börja tävla i något han verkligen tycker är kul och inte i rally där han verkligen har visat att han tycker är lite si så där. Men eftersom jag bestämde att jag och Bell skulle tävla två dagar i Karlstad och Ådi skulle få hänga med tyckte jag lite synd om honom så jag anmälde honom också i förbifarten. Och sedan dess har jag ångrat mig ett antal ggr. Men har varje gång bestämt mig för att vi inte alls ska ta det så blodigt utan bara gå in och ta ett par skyltar och kliva av och belöna friskt. Jag har alltså inte tränat rally strukturerat med honom på 8 månader. Vi har ytterst ytterst lite tränat lite fot. Då kan man inte ha några förväntningar även om jag vet att han kan alla momenten.

Riktigt så blev det ju inte. 🙂 Det blev så otroligt mycket bättre! Han var med mig hela tiden! Och han tyckte det var sååååå roligt att få tävla och jobba tillsammans med mig. Så en runda med grym känsla resulterade i ett kvalificerat resultat om 84 p. 9 poäng rykte i frestelsen (inte förvånad alls med tanke på träningen) och sen fick jag 5 minus på helheten för att jag inte kopplade upp efter banan utan belönade honom och fick honom att känna sig som kungen i baren. Helt klart värt de minuspoängen i långa loppet. Då är det bara 1 minuspoäng kvar och den var för nos.

Så enormt glad och nöjd med kvittot på att vi är på väg åt rätt håll! 😀

Publicerad den av

När man blir så där stolt och glad

I går den 7 juni var det rallytävling uppe i Karlstad på Karlstad BK. Vädret var inte på topp även om vi i alla fall slapp åskan och ösregnet. Jag hade med mig Ronja och rottisen Midas upp för att tävla. De gjorde en kanonstart i nybörjarklass i ett väldigt duktigt startfält. Ett enda poängavdrag för sträckt koppel blev det! Vilket resulterade i en tredjeplats och deras bästa poäng hittills. Jätte bra jobbat! Det var ni så väl värda med allt träningsslit som ni har lagt ner tillsammans. 🙂

Det är så roligt att få möjligheten att fortfarande följa deras utveckling både på kurser och tävling. Jag minns när de kom på första kursen – vilken stor skillnad det är då mot nu. Nu är de ett team som jobbar tillsammans med en relation som är på topp. Så roligt att se!

Fortsatt lycka till Ronja och Midas med träning och tävling. Ni är på helt rätt väg. Så ses vi på rallykursen på tisdag. 😉

Publicerad den av

Tankar om att aldrig vara nöjd

I helgen var jag, Maria och alla hundarna och tävlade rallylydnad på Kristinehamn BK. Ådi har tävlingsuppehåll i rallylydnad på obestämd framtid så han var med för att vi ska kunna träna på det han har svårt för – miljön. Så det var Bell och jag som tillsammans gick ut på planen för att ha roligt.

Det är kanske inte alla som vet detta men Bell har fått en dålig start i livet med skada i ett bakben som opererades och som följdes av komplikationer. Så under nästan 6 månader fick hon inte göra någonting. När vi precis kommit igång med träningen igen så träffar hon på en rottis och blir illa biten. Och från och med där blir hon hundaggressiv (på grund av rädslor). Filmen ovan är en sammanfattning av vår resa som jag gjorde när vi tog vår RLD A.

Sedan dess har jag lagt ner ofantlig mycket jobb på att få henne att släppa detta. Och 6 månader efter olyckan skrev jag ner på en lapp som jag la i min plånbok. På lappen (som jag hittade igår) har jag skrivit mitt drömmål, som jag verkligen trodde var ouppnårligt.

“Bell SKA kunna vara lös bland andra hundar igen! Vi ska ut på tävlingsbanorna.”.

Och i helgen tog vi vår mästartitel efter bara 4 starter i klassen. <3 Mitt ouppnårliga mål är sedan länge uppnått. Det uppnåddes redan i fortsättningsklass. Så varför är jag inte nöjd?

För hade jag varit nöjd så hade vi aldrig kommit hit. Hade jag varit nöjd när vi uppnått mitt första mål på vägen (gå tillsammans med mig på promenaden igen – reparera relationen) så hade Bell fortfarande gjort utfall mot andra hundar. Hade jag varit nöjd när jag nått mitt drömmål hade vi inte fortsatt tävla – vilket vi båda två tycker är roligt. Jag hade inte lärt mig allt jag har lärt mig på vägen. Jag hade idag inte haft en så trygg och glad Bell vid min sida.

Det är känslan av att inte vara nöjd som gör att jag så fort jag ser att vi är på väg att nå målet höjer ribban och sätter ett nytt utan att ens reflektera på det. Det är också exakt samma känsla som får mig att känna frustration över att vi inte har kommit någonstans och att det tar för lång tid. En stark drivkraft som om den används rätt är din bästa vän, men används den fel kan den förstöra och riva ner en massa.

Bli aldrig nöjd – men glöm inte bort dina framsteg och att fira dina framgångar. Då använder du “jag är inte nöjd”-känslan effektivast. Hur du gör det, kan bara du ta reda på. Jag gör det genom att ha vänner som säger till mig och öppnar ögonen på mig när jag låter “jag är inte nöjd”-frustrationen ta över. Jag skriver mål och lägger dem i saker jag alltid har med mig. Hur gör du?

Så skål på er – jag och Bell har fått vår mästartitel! Vi är redan på väg mot nästa mål…

Publicerad den av

Därför älskar jag freestyle och HtM

Den underbara hundsporten freestyle och heelwork to music har det mesta som jag tycker är så roligt med hundträning. Nyinlärning som aldrig tar slut, träning som bygger på positiv förstärkning (det är svårt att lära en hund sitta fint genom att korrigera och straffa), kreativitet, frihet och en utmaning för föraren att visa upp sin egen hunds styrkor i programmet. Det finns helt enkelt så många dimensioner som man kan jobba med! 😀

Att det sen är väldigt roligt att titta på och väldigt trevlig stämning på tävlingarna gör inte saken sämre. Speciellt när man får åka långt för att tävla och det blir långa dagar är det viktigt.

Har du inte provat på freestyle eller HtM och är nyfiken – gå en grundkurs och se om det är något för er. Jag tror ni kommer att ha super roligt!

Publicerad den av

En åskådares betraktelser

För ett tag sedan var jag på en tvådagars freestyle- och htm-tävling i Karlstad. Jag var där för att coacha Maria och Smack (som är projektekipage hos mig) när de debuterade (läs mer om detta här) och för att själv få en känsla för hur tävlingarna är upplagda så jag slipper vara så nervös inför debuten med Ådi. Det lilla charmtrollet behöver inte en nervös matte vid sin sida när han ska göra entré på freestylescenen. Hans egna nerver är nog att hantera. 😉

Som åskådare såg jag en hel del saker som hade gjort både program och tävlandet så mycket lättare för både hundar och förare. Framför allt för de som tävlade i klass 1.

När man gör ett program så gynnar det en själv och hunden om man tänker efter ordentligt när man skapar rutinerna. Du har ju en unik chans att verkligen visa upp hunden från hans/hennes allra bästa sida. Varför inte utnyttja det?

Små enkla saker som kan höja programmet massor.

Vart sitter domare och publiken? Rörelserna ska synas men det finns ingen anledning till att göra det svårare för hunden än den klarar av. Om hunden ska springa och runda ett föremål så behöver man inte göra det momentet rakt mot domarna och/eller publiken. Inte heller bort från de samma så jag själv som förare skymmer sikten. Utan det bästa är kanske att lägga momenten parallellt med domare/publik så hunden slipper springa rak emot något som kan vara skrämmande och lite obehagligt men domaren och publiken ser tydligt vad som händer på planen. Vi vill ju att hundarna ska få en positiv känsla på planen och tycka att det är super kul! Sen när de blivit lite varmare i kläderna och har tränat och tävlat en massa inför publik och i stökiga miljöer då kanske det inte spelar så stor roll längre för en del hundar. Medan för andra så kommer det alltid ha betydelse.

När jag bygger upp mitt program försöker jag att göra det så flexibelt som möjligt. Jag funderar igenom på vilka ställen som jag kan ändra t ex. riktning för att kunna justera så de jobbigare partierna (sett ur hundens synvinkel) hamnar rätt i förhållande till domarna och publikens placering. Och jag tänker på att en del rörelser inte syns om vi är felplacerade på banan t ex. syns inte en tass lagd över en nos om hunden har ryggen mot domaren och publik. När jag sen tävlar tänker jag utnyttja banvandringen så jag kan justera i programmet så det blir så bra som möjligt för min hund i första hand, för domare och publik i andra hand och mig själv i sista hand.

Det är så mycket att tänka på när man sätter ihop sitt program. Har du som nybörjare möjlighet att gå en kurs i fresstyle och HtM för utbildad instruktör så gör det och fråga en massa och be om hjälp med programmet. Ni får en mycket bättre start på tävlingsbanorna och slipper jobba om saker som har blivit tokiga. Det är mycket lättare att förebygga än att rätta till. 🙂