Publicerad den 1 kommentar

Det spelar väl ingen roll vad jag ger för mat?!

Egentligen är detta inget blogginlägg om foder alls. Det finns många läror och åsikter i ämnet och så länge man är påläst och tagit ett beslut som passar både en själv och hunden så tycker jag att det räcker. Mina egna hundar får till 85% färskfoder som varieras med både torrfoder och något som jag kallar berikning/guldkant på tillvaron. Och det är om det som detta blogginlägg ska handla.

Det jag menar med berikning i detta sammanhang är gnaga, slita och jobba med maten. Är maten slut på ett par minuter räknas det inte som berikning. För mina hundar är guldkant på tillvaron råa slaktdetaljer från många olika sorters djur (nöt, gris, hjort, fågel mm). Det är revben, öron, svansar, strupe osv.

Varför ska man ge hundarna råa slaktdetaljer? Det måste man inte. Men jag ser det som ett väldigt enkelt sätt att stimulera mina hundars naturliga beteende. De får inte jaga för mig, men jag kan ge dem den sista biten av jaktkedjan och en del av den tidiga i form av spår och sök. Det är fascinerande att se hur dom äter och löser problemet att det inte går att sluka rätt upp och ner.

En annan sak jag märkt är att osäkra hundar, försiktiga individer och hundar med dålig självkänsla har enormt mycket ut av denna sysselsättning. De får överkomma något som de ofta tycker är lite små läskigt (rått kött). De får lösa problem – hur äter man det här? Ta i och jobba självständigt – det är självbelönande och inger hunden en känsla av att den klarar av detta. Det triggar (ofta) en känsla hos hunden om behållning, dvs. hunden är beredd att stå på sig mot andra för att behålla sin mat. Vilket i sig (hos en dessa försiktiga och/eller osäkra individer) är en positiv känsla som göder och bygger upp självförtroendet.

Det är viktigt är att hundarna inte känner någon större konkurrens i dessa situationer. Varken från människor eller andra hundar. Då kan det lätt uppstå situationer när hunden känner sig trängd och det i sin tur kan framkalla starkt vaktande. Så ta inte bara i från hunden maten. Behöver du ta den byt mot något likvärdigt. Morrar hunden åt dig när du t ex. går förbi när den äter se det inte som något annat än en signal om bristande förtroende i just den situationen. Börja jobba på det förtroendet er i mellan i just den situationen! Och var inte rädd för att ta hjälp av någon kunnig instruktör om du känner dig det minsta osäker.

Har du en osäker hund som känner sig trängd kan berikningen få totalt motsatt effekt. Istället för att höja kan vi sänka. Speciellt om hunden känner att den måste ge upp något värdefullt för att den inte vågar och har självförtroende nog att behålla något den egentligen gärna vill ha. Så se till att hundarna oavsett personlighet inte känner av för mycket konkurrens genom att ge dom utrymme och ha koll på vad de gör.

Men bäst av allt är att hundarna blir så himla nöjda! Som bonus så låter det så himla mysigt och förnöjt med ben, brosk och kött som kraschar mellan deras tänder.

 

Publicerad den

För mycket päls kan ställa till det

Nu när det är mörkt, regnigt och allmänt tråkigt ute mest hela tiden så sysselsätter vi oss med träning som går att göra på små ytor där det är ljust, varmt och torrt. Då är shejping förstahandsvalet!

Just nu läser jag boken Shaping skriven av Fanny Gott och Thomas Stoke. Dels för jag jobbar inom ett yrke som man hela tiden måste skaffa ny kunskap inom och dels för att jag hela tiden utvärderar böcker för att kunna rekommendera eller ha som kurslitteratur. Sen är det ju så klart super roligt att läsa hundböcker med!

Hur som helst så har jag och Ådi de senaste passen tränat baktasstarget. Och där är min största utmaning all päls! Jag ser inte hans bakben. Jag hade behövt ligga ner på golvet eller sett honom bakifrån för att få till effektiva träningspass och minimera felklicken. Men detta till trots har vi kommit så här långt. Visst är han söt med sitt bakben?

Publicerad den

Alla har vi vår akilleshäl

Min och Bells är backande i fotgående. Det är helt enkelt för kul och häftigt att backa! Så momentet 3 steg bakåt i rallyn är inte en av våra starka sidor. På någon av sidorna.

Det ser ut som följer; Vi går fot tillsammans. Går hur bra som helst. Jag säger fot för att göra henne uppmärksam på att det händer något annat och börjar backa. Då förväntar jag mig att hon är kvar vid min sida och backar i samma takt som jag. Men näe då. Bells förväntan är att man backar i 180 knyck rakt bakåt och sedan väntar in matte för att sen backa snyggt vid sidan. Så kort sagt – vi är inte riktigt överens där.

Så hon kan med andra ord backa. Hon kan till och med backa i rätt position och göra ett fritt följ baklänges med svängar. Så hon har rätt teknik, förstår positionen och tycker det är kul. Så själva backningen är det inget fel på med andra ord.

Så vi tränar om den detaljen som är fel. Det här är vårt andra träningspass.

Publicerad den

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv

valpbus

Jag läser en hel del bloggar och annat på nätet som handlar om hundar. Och idag när jag kollade facebook en snabbis på mobilen råkade jag läsa detta inlägg som Emelie Merenius har skrivit. Och det var så himla bra! När man har en svår hund är det skönt att läsa att det går. Jag är därför tvungen att dela med mig av det till er och även ha en del tankar själv kring hennes tankar.

Jag själv tror på att snarare notera hundens negativa sidor, ha de i åtanke och jobba på dem, men framförallt fokusera på hundens positiva sidor och stärka upp dessa ännu mer. På så vis anser jag att man skapar en vettigare relation till sin hund och man får en roligare tillvaro både i vardag, träning och tävling. Fokuserar jag alltför mycket på det negativa kommer snart de problemen växa ännu mer och det är till slut allt man ser och man hamnar mer i att man går och oroar sig för det, vilket även sänder ut osäkra signaler till hunden, vilket ofta skapar större problem bara det i sig. Hunden blir alltmer den där hunden som jag hela tiden beskriver, t ex den rädda hunden och det blir hela dess personlighet och hela dess väsen och allt blir bara en enda stor besvikelse. – Emelie Merenius

Precis så tror jag också och det gäller inte bara hundar utan även oss människor. Det är viktigt att ge förutsättningar för att växa. Sitter fokus på att stärka det som redan är starkt kommer självförtroende, självkänsla och relationen att utvecklas och de negativa sidorna inte bli lika märkbara.

Det är betydligt lättare att fokusera på det som är bra när man tränar med positiv förstärkning och operant inlärning. Hela grundtanken är just att belöna det som hunden gör bra och därmed blir vi som hundförare bättre på att uppmärksamma hundens positiva sidor istället för att leta efter och fokusera på (korrigera) de negativa.

Jag skriver det för att förhoppningsvis ge inspiration till andra som kämpar eller för att kanske få någon att fundera igenom vad det är de faktiskt vill. Det är ju inte säkert att man egentligen har det där målet man trodde att man hade från början. Är man inte redo att kämpa för det kanske det kan vara ett bättre alternativ att ge upp det målet, sluta klaga på sin hund och istället hitta någonting annat att göra tillsammans som gör att man får roligt ihop. – Emelie Merenius

För min egen del är glädje så oerhört viktigt. Känner inte jag glädje när jag gör saker tillsammans med mina hundar i träning och tävling tar jag mig en ordentlig funderare på varför. Har jag satt för höga krav på mig själv och/eller hunden? Tränar vi på rätt sätt? Fokuserar vi på rätt saker? Finns det en annan väg att gå? Är detta överhuvudtaget någonting som vi ska fokusera på eller finns det andra saker vi kan göra som vi båda tycker är roligt?

Sen råkar man så klart på motgångar, det hör livet och hundträning till. Men även då brukar jag känna att det finns hopp. Och känner jag inte det eller att träningen blir tråkig och känns frustrerande – då ber jag om hjälp. Jag går kurser, tar en privatlektion, diskuterar med andra osv. Ibland tar jag till och med en paus från just den grejen som gör mig frustrerad. För att få andrum och lite distans. Ibland är pausen lång, ibland kort och väldigt väldigt sällan för alltid. Oftast går det betydligt bättre när jag tar upp tråden igen. Det beror till stor del på mina egna känslor, men också på att jag har funderat och tänkt, skaffat mer kunskap och ändrat min taktik och syn på problemet.

Så ni där ute som kämpar med något fortsätt kämpa men glöm inte av ordet glädje. Och ni som inte känner glädje i hundträningen – fundera på varför och försök göra något åt det. Det är inte ett misslyckande att ändra mål. Det är inte en SM-titel som talar om hur vida man är duktig på hundar. Det är relationen du har till dina hundar som räknas framför allt. Det är inte en walk in the park att ta sig till SM – oavsett gren. Det är en unik mix av förarens egenskaper, hundens egenskaper, massa träning, kunskap osv.  men framför allt en kämparglöd och fokus på ett mål. Och målet behöver inte vara SM för att komma till SM – det överstigande målet kan lika gärna vara tränings- och tävlingsglädje.